Vad är rättspsykiatrisk vård?

Lagen om rättspsykiatrisk vård

Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) omfattar fyra patientgrupper:

• den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning
• den som är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt
• den som är dömd till sluten ungdomsvård
• den som är intagen för rättspsykiatrisk undersökning.

De tre sista grupperna berör endast patienter som är i behov av mestadels kortvarig psykiatrisk vård.

Patientgruppen i RättspsyK

Patientgruppen i kvalitetsregistret RättspsyK omfattar personer som överlämnats till rättspsykiatrisk vård av domstol och har en lagakraftvunnen dom.

Från brott till dom med överlämnande till rättspsykiatrisk vård

Om det blir uppenbart att den misstänkte i ett brottmål kan vara psykiskt sjuk kan domstolen besluta om att initiera ett rättspsykiatriskt utredningsförfarande. Initiativet kan komma direkt från domstolen men det är också vanligt att domstolen beslutat om en personundersökning och denna mynnar ut i en rekommendation om rättspsykiatrisk utredning. Först görs vanligen en §7-undersökning av en läkare med specialistkompetens i rättspsykiatri eller i vissa fall en specialist i psykiatri med dispens. Denna undersökning kallades historiskt för ”liten sinnesundersökning”, vilket fortfarande kan förekomma i dagligt tal. Om ytterligare utredning bedöms nödvändig föreslås en rättspsykiatrisk undersökning (RPU).

Häktade, som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning, är vanligen intagna på en rättspsykiatrisk utredningsenhet under fyra veckor för en bredare och mer omfattande utredning av ett team bestående av specialist i rättspsykiatri, psykolog, forensisk socialutredare och patientens kontaktperson på avdelningen, som vanligen är en skötare. Utredningen kan också göras då den tilltalade är på fri fot och ska då vara klar på sex veckor.

Rättspsykiatrisk undersökning får endast genomföras om det föreligger övertygande bevisning att den tilltalade är skyldig och påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, det vill säga straffvärdet för den aktuella brottsligheten är på fängelsenivå. I stället för övertygande bevisning kan det även föreligga ett erkännande, men detta alternativ är mycket sällsynt använt. Om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning (APS), finns en presumtion mot fängelse och det måste finnas synnerliga skäl för att domstolen ska kunna utdöma ett fängelsestraff. Fängelseförbudet blir under vissa omständigheter absolut.

Den rättspsykiatriska undersökningen ska dra slutsatser kring främst följande frågor:

• Lider den tilltalade av en allvarlig psykisk störning?
• Föreligger ett slutenvårdsbehov?
• Har gärningen eller gärningarna begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning?
• Föreligger en risk för återfall i brottslighet, som är av allvarligt slag?

Om de två översta rekvisiten är uppfyllda finns förutsättningar att överlämnas till vård utan särskild utskrivningsprövning. Om alla fyra föreligger finns förutsättningar att överlämnas till vård med särskild utskrivningsprövning.

Då domstolen beslutar att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård, påbörjas den som huvudregel när domen vunnit laga kraft. Vården bekostas av sjukvårdshuvudmannen i den region där personen är folkbokförd. Om personen inte är folkbokförd i Sverige faller kostnadsansvaret på sjukvårdshuvudmannen där brottet begicks.

Om brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får man med nuvarande lagstiftning ta straffrättsligt ansvar för sina handlingar även om man faktiskt inte vet vad man gjort eller kunnat styra över sina handlingar. Internationellt sett är detta mycket ovanligt. Där använder man sig av en tillräknelighetsbedömning (på engelska NGRI – not guilty by reason of insanity), vilket leder till att personen inte döms utan överlämnas till vård direkt. Ett sådant förslag lades fram för Sverige i utredningen Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3) och i utredningen Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17). Någon lagändring har dock inte kommit som en följd av dessa utredningar. Historiskt hade Sverige ett system baserad på tillräknelighet innan den nuvarande brottsbalken trädde i kraft 1965.

Allvarlig psykisk störning

Allvarlig psykisk störning (APS) är ett juridiskt begrepp som infördes i och med att en ny lagstiftning angående psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård trädde i kraft den 1 januari 1992. Vad som utgör en allvarlig psykisk störning definieras inte i lagstiftningen men begreppet diskuteras utförligt i förarbetena.

Kort sammanfattat innebär en allvarliga psykisk störning ett psykotiskt tillstånd oavsett etiologi med ett eller flera av symtomen förvirring, tankestörningar, hallucinationer och vanföreställningar samt andra tillstånd med motsvarande svårighetsgrad. Vid bedömningen av det psykiska tillståndets allvar ska hänsyn tas till såväl art (diagnostisk kategori) som grad (symtomens påverkan på individen och den psykosociala funktionsförmågan).

Antal rättspsykiatriska undersökningar per år

Enligt statistik från Rättsmedicinalverket (RMV) genomfördes år 2025 totalt 1 274 stycken § 7-undersökningar och 576 rättspsykiatriska undersökningar. Antalet rättspsykiatriska undersökningar har varierat under årens lopp och var i slutet på 1990-talet drygt 600 per år. Av dem som genomgick en rättspsykiatrisk underökning år 2025 bedömdes 60 procent lida av en allvarlig psykisk störning vid gärningen och 54 procent vid undersökningstillfället.

De rättspsykiatriska undersökningarna görs av Rättsmedicinalverket i Stockholm och Göteborg. Vad gäller § 7-undersökningar görs de även vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå genom ett avtal med staten. Syftet med den rättspsykiatriska vården är att ge patienten en individuellt formad behandling och vid särskild utskrivningsprövning även att minska risken att återfalla i brottslighet, som är av allvarligt slag.

Rättspsykiatrisk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning i praktiken

Rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning innebär att enbart vårdbehovet avgör hur länge vården ska pågå. Chefsöverläkaren beslutar om vårdens upphörande, det vill säga i princip samma regler som för vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning innebär att hänsyn även ska tas till samhällsskyddet. Chefsöverläkaren får inte självständigt besluta om frigång, permission eller vårdens upphörande. Förvaltningsrätten kan ge delegation till chefsöverläkaren angående frigång och permission. Innan förvaltningsrätten dömer ska åklagaren i brottmålet ges möjlighet att yttra sig. Åklagaren kan överklaga till kammarrätten om det i förväg angetts att så kan komma att ske. Även patienten kan överklaga men däremot inte chefsöverläkaren. Domar angående frigång kan dock inte överklagas av någon part.

Under vården sker en regelbunden rättslig prövning i förvaltningsrätten. Den första sker efter fyra månaders vårdtid och därefter inträffar det minst var sjätte månad. Sedan den 1 september 2008 kan slutenvården under vissa förutsättningar övergå till öppen rättspsykiatrisk vård (ÖRV). Prövning sker var sjätte månad i förvaltningsrätten.

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning motiveras även av samhällsskydd. Det kan förekomma att vårdens företrädare anser att patienten är färdigvårdad ur ett psykiatriskt perspektiv, antingen inom slutenvården eller definitivt, men att vården fortsätter med hänvisning till risken för återfall i brottslighet, som är av allvarligt slag.